Dag 7.

Ett ögonblick.


Orientering hösten 2010.
Jag fryser så jag skakar, iklädd ett par tunna löparbyxor, en tränings t-shirt och en löparjacka. 
Bakom mig i en lång kö står resten av klassen - alla de där tjejerna jag knappt pratat med på tre hela år och de få killarna som jag inte ens tittat på ordentligt. Jag känner mig utfryst. Framför mig står killar jag känt hela livet och byggt kojor med, pussat på kinder, sprungit genom skogen och skrattat något otroligt med. De går i andra klasser och känner inte mig längre. 
Min bästa vän är sjuk, de andra tre kommer senare av någon anledning. Ingen ville stiga upp tidigt och springa med mig. 
Ögonblicket är när jag står där fram, har precis blivit tilldelad en karta och en kompass och ser gympaläraren rakt i ögonen när hon säger: "Spring själv."
Känslorna av att, jag klarar det här, det går fint, du har inte alls blivit sviken av dina vänner, nädå, det är bättre att springa själv så kan du ta det i din egen takt, kom igen nu Kajsa, du klarar det. 
Jag sprang själv och är oehört stolt över det. Jag var bäst av tjejerna och femma totalt. 


Ögonblicket när jag fattade beslutet att Jag kan göra det här själv, det kommer jag minnas för evigt.