Mitt favoritminne.
Jag har många favoritminnen.
Det jag tänker först på är i Portugal. Jag är omringad av höga klippor i mörkt grå färg, framför mig breder havet ut sig - blått och med vågor som rullar in mot en gyllengul strand medan solen smyger sig nerför horisonten i fjärran. Strax till vänster om mig ligger min familj, nybadade och nöjda efter en snabb fika på världens godaste bullar och saft. Jag är fortfarande blöt i håret och är insvept i en stor handduk. Jag fryser inte. Jag svettas inte. Det blåser inte.
Det enda som hörs är vågorna och någonstans bakifrån ett lyckligt skratt.
Det andra är på ett disco. Jag dansar med killen jag är kär i. Jag är nio år gammal. Jag är världens lyckligaste tjej.
Det tredje jag tänker på är Saxnäs Golfbana någon gång för ungefär ett och ett halvt år sedan. Solen står lågt på himlen och vinden leker med träden så att ett mysigt prassel uppstår. Det är bara familjen inom synhåll och vi ligger mitt på golfbanan och ser upp i en klart blå himmel. Det flyger förbi några fåglar som skriker. Vi skriker med. När jag reser mig upp är min vita golf t-shirt fläckig i gräsfärger och golfbollen flinar mot mig med tunna grässtrån som mun och två jordfläckar som ögon.
Ibland är livet så underbart att man bara vill frysa tiden. Stolt fjärdeplats innehar förra årets skidresa. Jag susar nerför backen som om jag vore världsmästare i slalom, backen är evighetslång och för mig från toppen på skidområdets högsta berg, till lägsta punkten på många mil. Jag skriker av lycka. Jag glider och ser träden vars snötäckta grenar tar stöd mot marken för att orka hålla sig uppe. Jag vill aldrig stanna. Aldrig.
Femte minnet är från Italien. Vi månar oss. Ett nytt uttryck som är motsats till att sola sig. Maja och jag ligger på en stenstrand i bara bikini och tittar upp mot stjärnhimlen. Vi är så små, återigen omringade av stora berg, så oändligt små.
Kort fråga kräver långt svar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar