Ett annat ögonblick.
Jag är högt, högt, högt ovanför marken. Håller i mig så hårt att allt blod försvinner ur fingrarna. Jag är en fågel. Jag flyger.
Gungan svingar tillbaka mot marken och jag hör återigen de andras rop och skratt. Vi tävlar om att gunga högst. Gungställningen flyger den också.
"Hoppa nu, jag vill också gunga" gnäller Maja och när jag återigen kan röra vid molnen släpper jag taget och faller ner i sanden. Det svider i fötterna och jag reser mig inte direkt. När jag vänder mig om för att sätta mig på staketet ser jag hur högt Amanda gungar. Riktigt, riktigt högt uppe är hon. Men istället för att komma ner igen fortsätter hon runt. Jag ser på hennes händer, jag ser hur kedjorna placerar sig allt närmre fingrarna. Och så hänger hon upp och ner med bara fingrarna som håller henne uppe och de sitter fast. Hon skriker. Jag skriker. De andra undrar vad vi skriker om.
En lärare hjälper Amanda ner. Det rinner tårar längs med hennes kinder och jag skakar fortfarande. De säger att det gick bra med henne, att hon inte bröt något, men varje gång jag blundar ser jag ändå hennes fingrar som kläms mellan kedjorna och jag är rädd.
Livrädd, och det för att jag inte hade kunnat hjälpa henne. Jag såg vad som var på väg att hända, jag såg när det hände, men jag kunde inte hindra det.
Första gången som jag bekantade mig med orden Du kunde inte ha gjort något åt det.
Sedan dess har jag dessutom varit höjdrädd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar