Dag 25.

En första.

En första blick av allt och ingenting. Jag tror att jag nämnde det för någon månad sedan. När jag klev på bussen alltså, den som Maja och jag bara snabbliftade med för att komma till våra föräldrars arbete. Jag tror jag nämnde att jag föll. Föll och föll och föll.

Jag har ingen aning om vem han var. Vem han är. Jag har ingen aning om hur gammal han är, vad han heter, vart han bor eller om han utövar någon sport. Jag vet bara att han har blåa ögon som man kan sjunka djupt ner i. Ögon som såg mig för precis den jag är, inombords och i själen. Och vi hade ögonkontakt i omkring fem sekunder, det var jag som vek undan med blicken. Det kändes som om jag hade känt honom hela livet och jag är nästan hundra på att han kände likadant. Små förstulna blickar efteråt som inte varade i mer än korta oändliga sekunderar. 

En första blick med tusen känslor och tusen frågor.


P.S Idag har jag spillt både äppelmos, äppeldryck, mjölk och vatten på mig. Jag har skrivit SO-prov och tappat mina nycklar trettio gånger. Jag har snubblat på mina egna fötter, valt en spinningcykel som piper och gått i en snöstorm i över en kvart iklädd en tunn t-shirt, tunna löparbyxor och en tunn tygjacka. Idag var inte min dag.