Västkusten

Vi hade tur med vädret.
Solen sken All The Time. Inte på natten - av förklarliga skäl.
Första dagen besökte vi familjen Wall i deras vackra, stora, gula hus med fantastisk närhet till havet. De bjöd på varmkorv eftersom vi kom lite oväntat tidigt. Vi spelade kort med Lisa. (Frida hade med en kompis och de satt och tittade på lite.) Viktor såg jag inte skymten av, han var på en mattekurs inför gymnasiet. ((HJÄLP. Snart är det jag som går någon sommarkurs inför gymnasiet!!!)) Efter det gick vi ner till stranden. Det var fantastiskt vackert. Jag önskar verkligen att jag hade överfört bilderna, men det kommer väl imorgon, eller veckan därpå, eller aldrig, eller senare ikväll. Dessutom fick vi en rundtur i deras halvfärdiga nybyggda hus som ligger tre kvarter bort från deras vackra, stora, gula hus. Det kommer vara ännu vackrare. Ännu större. Men lite vitgult istället. Det inspirerade mig till att söka upp arkitekter och försöka få mamma och pappa att kontakta dem så att vi kan göra om vårt lilla kök till ett mycket större kök, samt försöka göra altanen mer rymlig. Det ska jag göra imorgon. Efter att jag varit ute och sprungit.

Jag vill inte att detta ska bli ett alltför långt blogginlägg, för jag vet hur jobbiga de är att läsa. Jag ska fatta mig nästan lika kort som jag gjorde om Italia.

Vi bodde på Lögnäs gård - mysigt och lantigt. Nackdelar att speglarna var så oputsade att man inte såg sig själv, och att badrummet var en trappa ner och alltså inte på rummet. I den mormoraktiga sängen drömde jag mer än jag gjort den senaste månaden totalt. Jag funderar på att skriva ner drömmarna, jag minns dem fortfarande.
Vi åkte Halland runt - nästan. Sedan ... sedan ... minns jag inte. AH. Vi... Jag skriver imorgon för jag lider av tillfällig minnesförlust. Igår drejade vi i varje fall och jag har beställt två helt unika vaser som jag har lyckats göra själv. Bilder till det kommer också. Hoppas jag. Jag har åkt rodel. Jag har badat i solnedgången på en fantastisk strand och skrivit KALMAR med snäckor. Jag har stått högst upp på ett berg i solnedgången och efter det ätit fransk hotdog för första gången. Jag har upplevt känslan av nervositet när man vet att bensinen i bilen egentligen är slut och chauffören kör på tom tank. (Som tur var hann vi fram till en bensinstation i tid.)
På hemfärden idag besökte vi Kosta Outlet och smög oss in i glashotellets spa avdelning och därefter poolen, som vi inte badade i - det fanns övervakningskameror förstås och vi tittade väl bara? Sedan fick jag Panik känslor och trodde jag skulle dö när ett liknande folksurr från Venedig smög sig in i mina öron och tryckte på in hjärna och gjorde mig påtagligt yr och förvirrad. Jag vill inte tillbaka till Kosta Outlet om inte någon trollar bort två tredjedelar av alla människor. Usch.

När jag halvsov i bilen nära kalmar hörde jag på radion en ung kvinna berätta sitt livs historia i korta drag. Eller. Sitt livs historia var det nog inte riktigt. Hon hade haft en relativt normal uppväxt. När hon var nio hade hon blivit sagd att hålla en frågesport på "roliga timmen" i skolan. Hon och hennes mamma hade suttit uppe hela natten dagen innan och kommit på frågor som passade den åldern och var lagom svåra. Nästa dag hade allt gått bra och pojken som vann fick en stor påse godis som hon inhandlat samma morgon. Han blev glad, men fröken drog undan henne ifrån resten av klassen och sa till henne. "Är det bara vinnaren som ska få pris?" och hon hade svarat att "Ja, det är det" eftersom hon inte hade haft pengar nog att köpa mer godis. Fröken hade tittat på henne med sträng min och högt sagt. "Du är en flicka utan hjärta. En ful unge utan hjärta."

I radion hördes hennes unga röst därefter poetiskt fråga. Vem berättade för dig vem du är?
Jag har väldigt svårt för att återge hur det var att sitta där i bilen och höra henne säga det. Det fick en att fundera. Fick mig att fundera. Vem berättade för mig vem jag är? Vem sa till mig att jag ska vara den tysta, humoristiska men ändå tråkiga, lite otränade flickan längst fram i klassrummet?
Mitt svar på frågan. Är att. Det var. Jag själv. Jag sa det till mig själv, men omgivningen fick mig att säga det. Ni fick mig att säga det. Skolan fick mig att säga det. Mitt hus fick mig att säga det.

Nja. Nu förstår nog inte riktigt ni vad jag menade. Det gör inte jag heller när jag läser igenom det. Dessutom är det här inlägget för långt för att ni ska orka bry er ordentligt. Och jag har ändå inte berättat allt. Varför kan jag inte skriva så här effektivt när jag påbörjar en novell? När jag är mitt i en novell? Och framförallt, när jag för en gångs skull nått fram till slutet i en novell?
Jag kanske ska skriva en novell om mitt liv istället. Då har jag mycket att skriva om. Mycket ointressant att skriva om. Men iallafall något. Som en början.

fÖrLåT fÖr AtT jAg InTe KaN fÅ sToPp På MiNa FiNgRaR.