Jag.

Hej,
Om ungefär en och en halv timme blir Maja och jag upphämtade av en kompis (med bil) och ska på halloweenfesten på Harrys. Idag spelade vi lasergame.

Jag vet att jag inte skrivit mycket på sistone här på bloggen. Jag har inte skrivit i min 5-årsdagbok heller. Det känns lite lustigt. Men jag har inget behov av det. Allt är så bra nu att jag inte längre minns när allt var dåligt eller om det ens varit det.

På lasergamet var några klasskamrater från högstadiet. Jag har inte träffat dem sedan vi gick ut den skolan, och jag insåg idag att jag inte minns knappt någonting av dem heller. Faktum är att jag inte minns mycket alls från min högstadietid. Det är som att jag har förträngt det.

Jag minns att jag velat förtränga det länge, men nu när jag på något sätt har verkat göra det, så känns det bara konstigt. Jag gick tre år i samma klass som dessa människor och jag visste och vet lika mycket om dem då som om jag skulle kolla upp dem på facebook nu.

De tydligaste minnena och upplevelserna från när jag lämnade Rocknebyskolan finns beskrivna här på bloggen, med mina egna ord skrivet, med mina egna ord från mitt eget huvud.

Det känns som att jag inte känner den jag var. Som om jag inte är samma person längre.
I ett inlägg från december 2010 har jag svarat på frågor från läsare. På en fråga svarade jag såhär:

"Om vi backar bandet 3 år, lever du som du trodde då? En sak jag alltid undrat.
Nej. Jag lever inte alls som jag trodde att jag skulle leva. För tre år sedan kröp jag in i mitt skal. Jag trodde att jag skulle bli precis likadan i framtiden som jag var då. Och det var jag inte nöjd med. Jag hade dock rätt fram tills efter det här sommarlovet, då Maja blev Maja och jag stod kvar inne i mitt skal och väntade på att jag skulle bli jag. Det tog en månad innan jag började klättra på väggarna och leta efter vägen ut ur mitt skal och nu. Just nu. Står jag och vacklar på kanten mellan tryggheten i mitt skal och friheten utanför det."

Så här i efterhand skulle jag vilja beskriva det som att jag gömde mig i mitt skal under mesta delen av högstadietiden. Och att jag i nian äntligen tog mig ur, och under mitt första år på gymnasiet kastade bort skalet.

Jag står här nu. Under mitt tredje år på gymnasiet. Och jag ångrar att skalet någonsin fanns. Jag står här nu utan skal och jag är lyckligare än jag någonsin varit innan och även om det känns främmande att tre år av mitt liv förflöt utan att lämna andra spår direkt än ångest och tankar, så är jag nöjd med den jag är idag och jag vet att jag inte hade varit den jag är idag utan de tre åren.

MvH
Lämnar de åren bakom mig nu.