Panik. Skrik. SPRING.

Okej. Jag sa att jag inte skulle blogga. Men alltså - det här skriker efter ett blogginlägg. 


Ni vet den där riktigt läskiga scenen i skräckfilmer?
(så som ett avsnitt ur smallville eller ngn scen från scary movie typ)
Då det är en människa som blir instängd i ett rum fullt med bin och inte vet om det först, utan sakta men säkert hör hur ett svagt surrande växer till ett starkt. Och sedan blir allt svart och man bara hör hur personen ifråga skriker av rädsla och smärta innan det tonas ut och man fattar att det är kört.
Jo ni vet. Riktigt läskiga scenen.

Jag fick uppleva en mild version av den idag, men bara för att det är en mild version betyder det inte att jag inte fick panik. För jag visste ju inte om jag skulle överleva eller inte.

Mamma står vid första utslagsplatsen (tee) och gör sig redo medan jag ser på. Jag håller i min driver och en boll och ser hur en svärm med mygg närmar sig.
Jag: Titta så många mygg!
Mamma: Jag ska slå nu.
Jag: Haha. Dem kommer närmre. *Viftar med handen lite diskret för att jaga bort dem*
Jag: Hjälp, dem sticker ju inte. Men hallå, vad stora dem är. Ser ju nästan ut som såna där flygmyror! Det är ju det.
*Flyttar på mig ca två meter. De följer efter.
  Flyttar på mig ca fem meter. De följer efter.*
Jag: Mamma, de följer efter mig.
Mamma: Jag ska slå nu.
Jag: *begravs i ett moln av svarta stora flygmyror som belamrar mitt huvud och min tröja fastän jag springer omkring i en stor cirkel på flera hundra meter och skriker som en galning. Skriker som en galning. Viftar med stora rörelser kring hela kroppen. Funderar på att rulla runt på marken. Typ.*

Men.
Flygmyror bits ju faktiskt inte. Och efter att ha dragit av mig alla tröjor och kastat på mig en svart regnjacka så försvann de. Efter att mamma typ slått mig på huvudet och mördat några stycken. Och efter att jag kramat ihjäl alla som hamnade innanför jackan. Och efter att jag slagit ut på tre sekunder och sprungit efter för att slå en gång till så vi kunde komma därifrån så snabbt som möjligt. Puh.