Intressant.

Jag andas lov. 
Det händer mer i mina drömmar än i verkliga livet.
Jorden går under. Snön pressar mig mot marken, jag trycks ner av bilar och lyktstolpar. Jag landar i en stol och Sam (skolans öh.... hm.... jag vet inte vad han är för något. Allt i Allo? Som sköter busskort och borttappade nycklar. Han är inte vaktmästare han är....?) tar fram kameran och tar ett kort på mig som han överredigerar så att jag ser helt störd ut och sedan lägger han upp det på skolans hemsida. Snölaviner drar mig vidare mot en sjö - över en bro från vilken Maja kastar sig i för att rädda någon som visar sig vara en dykare som har smoking på sig och mest liknar en pingvin. Jag fastnar i en saftfabrik och följer med en hiss upp 79 våningar för att där sitta i samma båt som en tiger. Bokstavligt, hur sjukt det än låter. Det visar sig att tigern är tam och mina väninnor i vackra klänningar från sjuttonhundra talet ger sig på mannen som hyr ut båten och säger att den är för farlig vilket gjort att när en av mina väninnor råkat trilla i spräckt sin klänning i ivern att klättra upp igen och nu skall minsann mannen som orsakat detta få betala. Min killkompis (som inte existerar i vanliga livet utan bara dyker upp i vissa av mina drömmar...?) berättar att han är kär i en av mina väninnor och att han därför kidnappat henne och låst in henne i en liten låda som nu är på väg till Alaska.
Och så dränks vi alla i snödrivor och jorden har gått under. 
Jag vaknar och river ner min väckarklocka så att sekundvisaren trillar av. 


I verkliga livet sitter jag hemma och äter frukost framför teven, bär mjukisbyxor och alldeles för stor tröja, sitter vid datorn, puzzlar, ser på tv, spelar något med Maja och bara allmänt njuter av att vara ledig. Men i mina drömmar rockar jag loss och gör av med överskottsenergin.

Ungefär så här såg mina väninnor ut....

Och så här stor var knappen till våning 79.

Tecken på att jag faktiskt är ledig - är att jag tar mig tid att göra de här bilderna.