Alltså.

Jag är en svensk utan problem här i livet. 
Jag har familj - ingen som har dött i förtid eller råkat utför någon olycka.
Jag har vänner - riktiga vänner som bryr sig om mig.
Jag har råd att köpa kläder och jag äter mat varje dag.
Jag bor i ett stort hus och har ett eget rum. 
Jag är bra i skolan och har snälla föräldrar.
Jag får för det mesta det jag pekar på om jag verkligen menar det.
Jag vet vad jag vill bli i framtiden.
Jag bor i en luftbubbla, skyddad från omvärlden.

Fast jag är väl medveten om vad som sker utanför min stötdämpade bubbla. Pakistan dränks och Ryssland brinner upp.
Det är då jag funderar. Det känns faktiskt verkligt fel att vara deprimerad i mitt liv. Det är väl nästan som en förbjuden sak? Vad ska jag vara deprimerad för, jag har det ju bra?

Och vet ni vad. Jag blir deprimerad över att jag inte har något att vara deprimerad över. Det är patetiskt jag vet. Men jag är en av sex miljarder människor här i världen och det har gått upp för mig att jag är lika obetydlig som ett grässtrå på en äng. Min bubbla skyddar mig inte bara från faror, den praktiskt taget avskärmar mig från mina högsta drömmar också. Det finns inte en chans i världen att jag kommer få den erfarenhet jag behöver för att kunna skriva den bok jag vill, eller producera den film jag vill, eller skapa den revolutionerande sak jag vill. Det jag har erfarenhet av är ett perfekt liv - och hur många vill läsa, se eller betrakta något sådant?
Allt jag skriver, allt jag skapar, kommer alltid att vara platt som en papperslapp. Det kommer sakna känsla.

Så... jag vill ut ur min bubbla - men varför vill jag det? Varför slår jag med knytnävarna mot bubblans väggar? Varför? Ni som upplevt verklighet och sanning kan väl förklara det för mig?

P.s sidan ser ut som en katastrof.