Två kusiner

Idag har jag insett att den här bloggen aldrig kommer att spegla mig och hur jag är egentligen. Den kommer bara vara som en kort text om dagar ur mitt liv. Jag har en kompis, som jag gick årskurs 1-6 med och som alltid var den jag såg upp till. Jag ser fortfarande upp till henne, trots att hon går i en annan skola och att jag bara sagt hej någon enstaka gång på två och ett halvt år. 

Jag har en annan kompis som jag gick årskurs 1-6 med och som alltid fick mig att vilja vara som hon. Hon går fortfarande på samma skola som jag men jag pratar inte med henne. För henne är jag i nuläget någon som hon en gång kände. Liksom jag är den förstnämnda flickans "en vän jag en gång hade". 

Jag måste erkänna att mina tankar och mina känslor aldrig är så stela som de ord jag låter passera mina läppar. Till alla min klass: Jag är inte osocial, jag har bara inte hittat mig själv än och innan jag gjort det är mitt självförtroende väldigt lågt eftersom det innebär att jag "inte är någon". Därför beundrar jag fortfarande mina forna väninnor som har varsin blogg. Där de lyckas få fram tankar och känslor i något helt annat än stelhet. 

www.hejeyla.blogspot.com

www.ronjanilsson.blogspot.com

Jag vet att ingen ur min klass läser den här bloggen, och förmodligen ingen annan heller. Så därför ska jag bara fortsätta det här inlägget och skriva ännu mer.

Jag vill bli författare eller marknadsförare. Men det går inte. Det har jag förstått. Det här är jobbigt att skriva och jag trodde aldrig jag skulle finna mig själv med tårarna rinnande och händerna på tangentbordet.  Fy så fånigt, tänker jag när jag läser det här imorgon. Men det går inte att bli det jag vill bli. För kontakten mellan hjärnan och munnen är inte som jag skulle vilja. Jag analyserar och funderar för mycket för att någonsin kunna bete mig normalt. Därför vill jag säga till människor på skolan och andra runt omkring mig att jag inte stöter bort er, ignorerar er eller vad ni nu tror jag gör. Jag analyserar er och det är därför jag inte svarar något spontant, skrattar rakt ut, kommenterar något ni har förändrat eller kommer fram till era gäng. Jag har växt upp med en person som alltid finns där (jag har en tvillingsyster) och har aldrig upplevt något behov av att söka nya vänner. 

Ett bra exempel är som Ceasar, mannen som talar med hundar, som en gång sa att:

"Den här hunden har aldrig lärt sig vara hund. Därför blir den osäker när andra hundar kommer i dess närhet."

Fundera på den meningen.